En oslipad diamant brukar man säga om något eller någon som har potential att bli riktigt vacker eller exceptionellt bra på något. Detta uttryck har en mer bokstavlig mening också då en diamant eller en annan ädelsten endast kommer till sin sanna rätt när den slipats och polerats av en duktig slipare. En nybruten ädelsten kan se rätt tråkig ut innan den blivit bearbetad. De flesta stenar som skall användas till smycken slipas så att den kan bryta ljus vilket gör att den glittrar på ett tilltalande vis.
Att en ädelsten är en briljant har inget att göra med vilken typ av sten det är, utan det är helt enkelt en typ av slipning. Briljantslipning är vanligast bland diamanter men kan även förekomma bland andra hårdare varianter av ädelstenar. Slipningen har heller inget med formen på stenen att göra utan den fokuserar på proportionerna i jämförelse med varandra.
Briljanten har 56 eller 58 fasetter, vilket är en planslipad yta runt den större fasetten på toppen. Den kallas också för bord eller taffel. De ”äkta” briljanterna har 58 fasetter runt bordet fördelade mellan mittenpartiet och underdelen. Det är antalet fasetter beroende på stenens djup samt fasetternas relativa vinkel och storlek som ger stenen mer eller mindre ljusbrytningsförmåga. En sten med många fasetter kan bryta ljus i fler vinklar så ädelstenen verkligen ”glittrar”.
Värdet på en briljant beror på stenens egna egenskaper vad gäller färg, hårdhet, vikt (efter slipning) och renhet samt proportionerna på slipningen. Under slipningsprocessen från råmaterial till briljant kan ädelstenen mista upp till 70 % av sin vikt. Hur mycket man mister beror på hur utgångsformen ser ut och sliparens skicklighet.
En av de mest kända briljantslipade diamanterna är den blåa Hope-diamanten som bröts i Indien på 1600-talet. När den ursprungliga diamanten slipats gick den från att vara 110,50 karat till 69,30 karat. Efter många turer hos kungligheter, handelsmän och tjuvar befinner sig nu stenen på Smithsonian institute i Washington DC, USA.